Berne Stålenkrantz: Empowerment eller dis-empowerment?

2012-04-27

Det talas mycket om brukarsamverkan. Tyvärr är det inte lika tillfredsställande i praktiken, skriver Berne Stålenkrantz, ordförande i Svenska Brukarföreningen.

En av våra största tidningar kör just nu en serie om hemlöshet, vilket är lovansvärt att uppmärksamma. Rubriken på en av artiklarna har dock dramatiserats till ”…skräck hamna bland knarkare”. Vi tycker inte att det är acceptabelt, på samma vis som många andra säkert (hoppas vi) inte skulle tycka att det vore acceptabelt med liknande rubriker som handlade om skräck för att hamna på ett boende bland exempelvis ”muslimer".

Att enskilda människor tycker så är en sak, att man på en redaktion däremot inte ens blinkar är mycket mer problematiskt och pekar på det grundläggande problemet, nämligen att det är allmänt okej att skrämmas med schablonen ”knarkaren”, som ju alla vet vad det är för sorts människa!

Allt handlar i grund om attityder och föreställningar. Många sociala fenomen som handlar om marginaliserade och utstötta grupper i samhället hittar sin lösning genom attitydförändringar. Stigmatiserade grupper har ofta i modern tid tagit sikte på social förändring genom att öka medvetenheten och självkänslan både hos individerna själva och ut till allmänheten. ”Black is Beautiful” och ”Pride” är exempel på sådana slogans och rörelser som handlat om att minska stigman och fördomar.

För att bryta stigmatisering krävs verktyg som siktar på att öka självkänslan och känslan att man är delaktig både i sitt eget liv och i samhället. Ett bra ord för detta är ”empowerment” som på svenska motsvarar ungefär ”egenmaktskapande”. Det gäller även ”knarkare”, men det finns en utbredd misstro mot oss som grundar sig på just attityder som tar sig uttryck på många nivåer och på många olika sätt, slutresultatet är alltid samma: stigma.
Detta stigma pågår inte bara runt omkring oss, den finns också bland oss själva, för som världen betraktar ”knarkaren”, blir det lätt också så man upplever sig själv.

Ett sådant viktigt verktyg är delaktighet och inflytande. Det talas mycket om brukarsamverkan och brukarinflytande. Utvecklingen de senaste åren har gått i positiv riktning, men det pratas mer om denna samverkan och inflytande än det faktiskt praktiseras och utövas. Från ord till handling verkar steget mycket långt. När vi på Svenska Brukarföreningen arbetar för att få in ett brukarperspektiv i olika sammanhang – i den politiska debatten, i forskningen, inom vården, i samhället vad gäller lika behandling och rättigheter även för dem som inte vill eller kan sluta knarka – stöter vi ofta på patrull.

Det visar sig ofta att det inte är så självklart med begreppet ”brukare” eller vår tanke att brukarråd och brukarinflytande är något som ska spegla brukarna och representeras av brukare. Att tala i egen sak är något som varit självklart för många grupper, exempelvis synskadade eller rullstolsbundna, som organiserat sig i samhället och talar i egen sak, men när ”knarkarna” organiserar sig i en brukarförening heter det ibland att vi inte är kompetenta nog. I stigmatiseringen av ”knarkaren” ingår föreställningen att vi inte vet vårt eget bästa.

Ett bra exempel på detta är de olika brukarråd som finns runt om i landet på landstingsnivå och kliniknivå, och även det brukarråd på Socialstyrelsen där vi ingår. Dessa består ofta av föreningar och organisationer som talar för eller allmänt om brukare, det kan handla om anhörigföreningar, klient- och hjälporganisationer, eller intresseorganisationer av olika slag.

Ofta handlar det om den märkliga situationen att vi sitter i ett brukarråd med parter som egentligen är våra motparter, de är ibland vårdgivare som förvisso till viss del består av före detta knarkare, men framför allt företräder de verksamheter som är till för brukare – och vi är ju egentligen i så fall brukare av deras tjänster. Att olika slags organisationer har ett intresse av beroendefrågor är inte det problematiska, utan att sådana organisationer tar på sig att representera brukare.

Det betyder att brukarsamverkan och brukarinflytande inte riktigt fungerar tillfredsställande. Ibland får man känslan att vara ett alibi, att man utnyttjas som dekoration.

Denna typ av ”brukarsamverkan” blir i så fall ett verktyg för dis-empowerment.

Berne Stålenkrantz
ordförande
Svenska Brukarföreningen

Läs fler nyheter

Senast uppdaterad: 2021-11-05