Fred Nyberg: Läkemedel får inte undanhållas narkomaner

2015-04-07

Argumenten att behandling av heroinister med så kallad substitutionsterapi är att likna med att ge 'knark till knarkare' håller inte. Alla läkemedel som ger hjälp och lindring kan missbrukas, skriver professor Fred Nyberg, Uppsala universitet.

Missbruksbehandling, eller snarare bristen på sådan, uppmärksammades nyligen i SVT:s Uppdrag Gransknings reportage om döende heroinister. Kort efter SD-riksdagsledamoten William Petzälls bortgång för en del år sedan höll U-FOLD ett seminarium under rubriken Är narkotikapolitiken i otakt med den befintliga forskningen? Petzäll hade fått remiss till en metadonbehandling, men innan den långa väntetiden var över dog Petzäll till följd av missbruk. Frågan som seminariet ställde då var hur stort är egentligen avståndet mellan forskning, politik och behandling?

Efter Uppdrag Gransknings reportage den 18 mars inser man att denna fråga bör ställas igen. Men vad säger vetenskapen? Etablerad forskning jämställer heroinberoende med ett patologiskt tillstånd. Idag räknar man med att det i ett globalt perspektiv finns mellan 15 och 20 miljoner heroinister. Cirka 25 procent av de som använder heroin riskerar fastna i ett beroende. I Sverige uppskattas att minst 10 tusen individer är heroinberoende. På frågan om orsaken till heroinberoende, det vill säga vem som blir beroende och varför, så finns det från vetenskapligt håll tre huvudfaktorer att lyfta fram, (1) Ärftlighet, (2) Miljö och (3) Exposition.

Ärftligheten anses bidra till mellan 25-50 procent och idag har man lyckats identifiera flera genvarianter som var och en har associerats med risk och sårbarhet för drogberoende. Det handlar alltså inte om en enda gen men mycket talar för att summan av ett visst antal genvarianter av betydelse för hjärnans känslocentra kan skapa en personlighet som är mer sårbar än andra.

Den andra faktorn, den sociala miljön svarar för en annan stor del av risken. Här finns till exempel hem, uppväxt och skola, samt stress-faktorer. För vissa individer har ärftligheten den största betydelsen medan det för andra kan vara miljön. Denna kunskap är också viktigt vid val av behandling.

Den tredje faktorn, själva expositionen, är också väsentlig. Och då handlar det inte bara om tillgänglighet utan även om att själva drogen skapar en förändring i hjärnan som gör individen känsligare för droger och som slutligen leder till att man fastnar i missbruket. Man vet att till exempel heroin skapar en obalans i signalsystem som styr stress och även hjärnans belöningssystem. Den som fastnat i heroin måste fortsätta sitt intag för att bli kvitt obehaget av att vara utan drogen. Då söker man tillgång till den för vilket pris som helst och med stora hälsorisker som följd. Här kommer substitutionsterapi till individens hjälp men denna behandling måste kombineras med effektiva stödinsatser och relevant psykoterapi.

Hjärnan är plastisk och i en del fall kan den drogframkallande förändring återställas och medicinering inte längre behövas men i många fall har den permanentats och då kan situationen liknas vid fallet med diabetespatienter som får insulin. Behandlingen kan bli livslång. Det är oerhört viktigt att politiker och ansvariga vid berörda myndigheter inser vad som är vetenskaplig evidens i detta sammanhang.

Argumenten att behandling av heroinister med så kallad substitutionsterapi är att likna med att ge ”knark till knarkare” håller inte. Alla läkemedel som ger hjälp och lindring kan missbrukas, så även till exempel insulin. Den befintliga vetenskapen talar för att den som fastnat i heroinberoende hamnat i ett sjukdomstillstånd, som kan behandlas med läkemedel och detta får inte undanhållas narkomaner. Men verkningsfulla stödinsatser får heller inte utebli. En effektiv samverkan mellan behandlingsenheter och socialtjänst är därför av högsta vikt.
 

Fred Nyberg
Professor i biologisk beroendeforskning
Koordinator, U-FOLD
Uppsala universitet

Läs fler nyheter

Senast uppdaterad: 2021-11-05
Skriv ut