Fred Nyberg: Medberoende – värt en diagnos?

2014-10-01

De svenskar som lever i medberoende saknar idag möjlighet till hjälp. Att införa en diagnos kan göra stor skillnad, skriver professor Fred Nyberg.

Kanske kan det tyckas tillspetsat att föreslå en diagnos för medberoende, men jag hävdar att det finns all anledning att spetsa till denna nu så aktuella fråga. Hundratusentals individer i vårt samhälle lider av en problematik utan möjlighet till hjälp.

Vid myntandet av konceptet medberoende – codependency – behandlar den vetenskapliga litteraturen ofta den närmaste partnern till missbrukaren. Medberoende är en företeelse som kan dyka upp vid alla former av beroenden, och ett diagnostiskt instrument skulle ge de drabbade en direkt väg till hjälp.

Fram till för bara några decennier sedan hade vi inga kriterier för att ge en diagnos för det kroniska smärtsyndromet fibromyalgi. Dessförinnan var många kvinnor utelämnade för ett tillstånd där de inte togs på allvar, idag har diagnosen fibromyalgi gett ge hjälp till många. Motsvarande inträffade i slutet av 1990-talet då diagnos och läkemedelsbehandling av det sedan länge kända ADHD-syndromet hjälpte både barn och – sedermera – vuxna.

I fråga om medberoende handlar det både om att bli upptäckt och att bli hjälpt. En diagnos skulle underlätta vägen till omhändertagande och vård. För snart tio år sedan publicerade australiensiska forskare en artikel där de beskriver ett index – Holyoake Codependency Index – på kriterier för medberoende som de validerade för sin användbarhet på denna kategori. Det är alltså möjligt att ta fram tillräckliga diagnostiska kriterier för att ge denna stora grupp tillträde till välbehövlig vård.

Socialstyrelsens nya nationella riktlinjer för missbruksvården rapporteras inte innehålla något om medberoende, vilket förtydligar svårigheten för denna stora grupp att få nödvändig uppmärksamhet och hjälp. Många behandlarorganisationer uppger att de uppmärksammar anhöriga och medberoende – men då ofta i gruppsamtal där missbrukaren deltar och blir i fokus för insatserna. Den medberoendes faktiska belägenhet uppmärksammas först i psykiatrivården och då för sina symptom, mer sällan för huvudkomplikationen.

För mindre barn i missbrukarmiljöer – för vilka diagnostiska instrument kan vara svårare att tillgripa – måste våra kommuner kunna tillgå utbildad personal som kan identifiera dessa och ge rätt stöd och omsorg.

Det är många som förväntar sig att berörda myndigheter – inklusive den konstellation som snart tar över ledningen på Socialdepartementet – ser till att hantera denna fråga med kraft och insikt. Jag är en av dem.
 

Fred Nyberg
Professor i biologisk beroendeforskning
Koordinator, U-FOLD


Anmäl dig nu: Höstseminarium 2014 - Om Medberoende - 7 oktober i Uppsala

Läs fler debattinlägg