Fred Nyberg: Välj rätt väg för hållbar framkomlighet

2021-08-16

I en pågående iver att söka förtäta städer och förorter finns en stor risk att det skapas miljöer som inte bara ökar närheten till det goda, utan i hög grad även minskar avståndet till drogleverantörer och kriminalitet på innergårdar och i trappuppgångar, skriver Fred Nyberg, professor e.m. i biologisk beroendeforskning.

Fred Nyberg, professor em. och initiativtagare till U-FOLD
Fred Nyberg, professor em. och initiativtagare till U-FOLD

Måste beslutsfattare envist välja att fullgöra ett beslut som tidigare fattats under förutsättningar som då var aktuella men som i dagsläget kan vara helt fel? Måste den person som bär med sig gener som pekar mot risk för missbruk och beroende gå åt det håll arvsmassan pekar? Kan enskilda individer göra val som leder åt ett annat håll? Kan beslutsfattande myndigheter göra val som undviker att sårbara individer råkar illa ut?

Vid många tillfällen under de senaste åren har fotgängare på trottoarerna i min hemstad mötts och stoppats av skyltar med tydlig text i stora bokstäver ”Välj en annan väg”. Här har det handlat om att skydda gående från att hamna i de återvändsgränder som uppstår till följd av intensiva gatuarbeten som styrande av olika skäl fattat beslut om. ”Välj en annan väg” är en uppmaning som passar in i många andra sammanhang som också berör underlättandet för individer att ta sig fram och komma rätt inte bara på vägbanan utan på hela livsbanan. Frågan är bara vem i samhället som ska se till att framkomligheten är optimal för alla och i synnerhet för unga med begränsade förutsättningar att kunna göra de rätta valen. Den ständigt akuta frågan om droganvändning handlar också om att göra val. Det är lätt att enbart belasta den som fastnat i ett beroende för ett felaktigt val men så enkelt är det inte.

Från vetenskapligt håll är vi helt på det klara med att det finns tre avgörande faktorer för att en individ ska fastna i ett drogberoende, nämligen en ärftlig sårbarhet, en uppväxt i eller ett pågående liv i en komplicerad miljö samt för det tredje förekomst av och tillgång till drogen. När det gäller den ärftliga delen så pekar vetenskapen på en genetisk sårbarhet som ingen människa kan rå på. En individ som bär en ärftlig sårbarhet har inte samma förutsättning att genom eget val avstå, jämfört med en person utan denna sårbarhet. För en person med ärftlig sårbarhet försvårar en uppväxt i en miljö med misär och utanförskap möjligheten att kunna välja bort droger. Dessutom finns det påtagliga evidens för att närvaro av psykisk ohälsa ökar risken för att utveckla missbruk och beroende.

Mot den kunskapen står det klart att det finns fler som kan och bör göra val som kan påverka och avgöra om någon ska utveckla ett drogberoende. Att Sverige har legat i topp inom EU när det gäller narkotikarelaterade dödsfall beror mindre på att vi saknar bra behandlingsalternativ än på att vi har haft en okontrollerbar tillgänglighet till dödsbringande droger. Dessutom finns åtskilliga vetenskapliga evidens som talar för att en omsorgsfull och trygg uppväxt och boendemiljö avsevärt reducerar risken för unga att börja använda droger. Således handlar det inte bara om ungas val utan i hög grad också om val som görs av styrande beslutsfattare och då handlar det även om hur våra bostadsmiljöer formas.

I en pågående iver att söka förtäta städer och förorter finns en stor risk att det skapas miljöer som inte bara ökar närheten till det goda utan i hög grad även minskar avståndet till drogleverantörer och kriminalitet på innergårdar och i trappuppgångar.

Det är väl känt att fattigdom, segregation och utanförskap kan bidra till psykisk ohälsa och därmed öka risken för drogmissbruk men vad som ofta förbises är att den psykiska ohälsan inte sällan har sin rot i destruktiva boendemiljöer. Ambitionen att expandera och öka folkmängden i städerna kan ha sina baksidor när områden som kantar till och även når in i stadskärnorna drabbas. Även om experter ser ekonomiska fördelar med förtätning så finns det forskning som tydligt påtalar negativa effekter för den mentala hälsan vid förtätning av boendemiljöer. Det är visat att trångboddhet och centrering av befolkningsgrupper med sociala svårigheter på små ytor skapar miljöer där psykisk ohälsa florerar. Ambitionen att minimera avstånden mellan husväggarna bör omvärderas. Att byta utsikter över grönområden mot tätt intilliggande tegel- och betongväggar är inte gynnsamt för en hållbar utveckling, vare sig det handlar om psykisk hälsa, droger eller kriminalitet.

För det önskvärda målet att så få som möjligt ska börja ta droger kan således ansvaret inte enbart läggas på de unga. Det handlar i klart högre grad om att styrande beslutsfattare väljer rätt väg och inte sällan kan det då handla om en annan än den redan utvalda. Ansvariga för planerad förtätning har all anledning att överväga sina val. Att välja en annan väg skulle även medföra en minskad risk för förtätning av pandemiska virus, tobaksrök, hushållsproducerade gifter samt riskframförda fordon men framförallt handlar det om att välja bort risken för psykisk ohälsa och tillgängligheten till droger. Enbart med fokus på droger och psykisk ohälsa finns det tillräckligt med vetenskapliga evidens för att välja en annan väg.

Fred Nyberg
Professor e.m. i biologisk beroendeforskning
Seniorprofessor, U-FOLD

FAKTA

MER INFORMATION

Foto: Mikael Wallerstedt 

Läs fler debattinlägg

Skriv ut